TUNNEL-TAJM

image

Metro: Last Light släpps på Norges nationaldag, 17 maj. Fick hem föregångaren; Metro 2033 för någon vecka sedan, men har varken hunnit eller vågat spela särskilt mycket. Jag har däremot lyssnat igenom nästan hela första boken, lite ojämnt tempo med några “svaga” partier, men riktigt fin mörk stämning och bra skriven. Rekommenderar definitivt en genomläsning.

FRÅN DET ENA TILL DET ANDRA

image

För någon vecka sedan släpptes en nyutgåva av dragons dogma tillsammans med den första och troligtvis enda expansionen “dark arisen”. Då jag missade originalets släpp förra året, tog jag tillfället i akt och amazonade hem det hela. Efter att ha spelat ca 20 timmar, som verkar vara skrap på ytan, har jag ändå fått en ganska tydlig bild av spelets koncept, styrkor och svagheter.

Fokus ligger i stort på gameplay; stridssystemet, pawn-systemet och de stora bossfighterna, vilka alla briljerar, speciellt om man begränsar sig till rollspel. Tyvärr är dessa delar så centrala att andra viktiga komponenter som story och design kommer i skymundan. Jag har inget emot en öppen plot där nyfikenhet lönar sig, Dark Souls förmedlade t.ex. en utmärkt “story” utan att egentligen berätta den. Men här saknas i mångt och mycket glädjen av upptäckt. Världen är “vacker” men utan karaktär och detaljrikedom som annars är sporrar. Jag skulle vilja se levande byar, plundrande troll, brinnande borgar och annat “inspirerande”. Istället är det helt lugnt, stilla och ganska trist fram till jag helt plötsligt står öga mot öga med en gigantisk cyklop, då först känner jag ett rus, det är nämligen här spelets styrka ligger.

Boss-fighterna, som man faktiskt måste kalla de slumpmässiga konfrontationerna med överdimensionerade bestar, är kaos i sina finaste form. Ens medhjälpare springer runt som yra höns och hugger, sticker och kastar magi, samtidigt som du själv klättrar längs odjurets håriga hals för att i bästa “shadow of the colossus anda” sticka ut dess ögon. Det är inte svårt att se vad capcom har för intentioner, det här är ett nedtonat monster hunter, för väst.  Men det monster hunter gör bra är att inte dölja sitt grundkoncept bakom story, och populära genremanér, utan har istället skapat sin egen genre som faktiskt är ganska genialisk; besegra så många stora monster du kan och bygg oändliga mängder fet rustning av deras skelett. Och det är också här Dragons Dogma gör sitt största misstag, belöningen för att fälla dessa bestar är inte tillräcklig. Ett uppgraderingssystem finns för utrustning och det är till viss mån baserat på “loot”, men det känns indirekt och 20 timmar in har jag inte haft användning av något de stora fienderna lämnat ifrån sig. Jag springer fortfarande omkring med ett svärd jag köpte 10 minuter efter introt.

image

Detta till trots så finns det delar av spelet jag tänker utforska närmare innan det går till bokhyllan. Det så kallade pawn-systemet som går ut på att rekrytera andra spelares medhjälpare fungerar i stort väldigt bra. Man känner sig aldrig riktigt ensam och ai’n fungerar för det mesta som den ska. Även det klassbaserade stridssystemet känns lagom djupt och beat ‘em up-igt med skön tyngd i svingarna. Det har även talats varmt om spelets end game,  som tydligen spårar ur totalt. Det, samt expansionen som verkar betydligt mörkare än vanilla, är förhoppningsvis morot nog för att jag ska ta mig hela vägen. 

Som ett vackert slut på sagan kan jag meddela att det imorgon anländer ett psp tillsammans med freedom unite till mitt postkontor. Det får man se som någon sort seger för capcom. Jag tvivlar nämligen inte en sekund på att det här är i förberedande syfte inför den stundande monster hunter invasionen, som faktiskt redan verkar vara här, om man ska lita på buzzen runt “3 ultimate”.

image